Sanna hade precis kommit hem från en lång skön kvällsritt på sitt 12åriga

sto Mandy. När hon sadlat av och givit kvällsfodringen så gick hon in. Hon

bredde 4 mackor och tog tidningen i knäet och bläddrade lite på måfå. När

hon såg den stora rubriken:

          Kaos i Göteborgshoppet.

          Idag klockan 9.05 gick 6 ekipage omkull i det stora årliga

          Göteborgshoppet. 3st ekipage klarade sig med lite skrubbsår.

          2 ekipage klarade sig med små skador men ett ekipage skadade

          sig riktigt. Alla skadade är nu inlagda på sjukhuset i Göteborg.

Sanna var inte hungrig längre, teet hon lagat hade blivit kallt. Sanna

tittade ner på tidningsbilden. Där låg en ung kvinna med blod i pannan och

en massa funktionärer var på väg mot henne för att hjälpa henne upp. Hennes

häst stod upp och såg skakad ut. Sanna tycktes sig känna igen kvinnan på

fotot men kunde inte placera henne. Så Sanna kastade mackorna i sopan och

hällde ut teet i slasken. När hon kom upp på sitt rum drog hon på sig den

urtvättade pyjamasen med nallar på som var för liten och kröp ihop i den

stora sängen. Sanna vaknade och tittade på klockan. Den var 13.00. Plötsligt

kom hon på varifrån hon känt igen kvinnan från tidningen. Det var hennes

vikarie från 8: an. Hon hette Linnea och var jättesnäll. Hon hade hjälpt

Sanna med alla svåra matte tal och svenskan hade gått mycket bättre än när

Anna, hennes vanliga fröken hjälpt henne. Linnea ägde ett stuteri där dom

födde upp halvblod. Sanna hade fått rida där när hon ville. Men sen Linnea

flyttat till Amerika i ett år hade de tappat kontakten.

Sanna steg upp och gick ned i köket där tog hon bilnyckeln och satte sig i

bilen. Sen körde hon hela natten. Hon visste inte vart hon skulle förrän hon

såg den stora skylten Göteborg. Hon skulle till sjukhuset. Klockan var fyra

när hon öppnade de stora portarna till sjukhuset. I receptionen satt en

trött sjuksyster. Sanna frågade var Linnea Granqvist låg.

– Hon ligger i rum 458 på tredje våningen. Sanna tackade för hjälpen och

gick mot hissen. Där tryckte hon på knapp nummer 3. Sanna tänkte tyst för

sig själv, kan inte hissen gå lite fortare. När hissen stannade gick Sanna

ut. Det var mörkt och tyst i korridoren. Man hörde en och annan snarkning.

452…454…458. När hon stod utanför dörren kom hon på att hon bara hade

pyjamasen och stalljackan på sig.

Sanna knackade på lite försynt. Hon ville ju inte väcka Linnea för hastigt.

När hon inte fick något svar blev hon lite orolig. Visserligen var klockan

bara 4.30 men man borde väl svara om någon knackade. Sanna tog mod till sig

och öppnade dörren. Det var mörkt och luktade instängt på nattduksbordet

stod ett kort och en bukett blommor. På väggen hängde en tavla som

förställde en hjort. Det fanns en stor garderob och en stor säng. I sängen

låg någon med ett täcke över huvudet. Sanna drog sakta av täcket. En ung

kvinna låg där med stygn i pannan. Sanna ville inte vara dum och väcka

Linnea så här tidigt. Så hon la försiktigt tillbaka täcket och satte sig på

en stol. Sanna föll i djup sömn. Hon vaknade av att solen stack henne i

ögonen. Hon gnuggade sömngubbarna ur ögonen och reste sig trött upp. Hon

öppnade fönstret och lät vårvärmen strömma in. Sanna tittade på sitt

armbandsur. Klockan var halv nio. Hon visste att frukostar på sjukhus inte

brukar vara så väldigt goda så hon sprang ner och ut på gatan där hon

handlade en frukost på McDonald’s. På vägen handlade hon en bukett blommor.

När hon stod utanför dörren så knackade hon på och till hennes stora glädje

svarade någon hest kom in. Linnea satt upp i sängen och var blek i ansiktet

men hon tvingade fram ett leende som mest liknade en grimas. Hej Sanna sa

hon tunt.

– Hej, sa Sanna. Jag såg i tidningen sa hon och nickade menande mot Linnea.

Jag tog med lite frukost sa hon och gav Linnea det ena av paketen

Hon tackade men sa att hon bara kunde dricka och äta soppa. Men… sa Sanna

drick milkshaken då.

- Visst, sa Linnea jag såg inte att det fanns en.

– Vad hände egentligen? Undrade Sanna.

– Min häst vägrade framför hindret så jag la en volt och red igen. Men då

sprang han in i hindret och jag flög av och landade på en bom. Jag vände mig

om för att resa mig upp då kom en ny bom och landade mitt i på mig.

– Vem red du ?

- Petri.

Sanna kom väl ihåg den argsinte Petri. Han var vit med en ål på ryggen.

Sanna hade försökt att rida honom men hade blivit avkastad direkt. Tusan

också! Sanna kom plötsligt ihåg stackars Mandy som stod utan mat i sin box.

– Vad är det? Undrade Linnea förskräckt. Mandy, jag har glömt Mandy! skrek

Sanna.

- Jag måste rusa, hej då!!

– Hej då…

Hon hoppade in i bilen och satte gasen i botten. Som tur var, var det inte

mycket trafik än. När hon efter 2 timmar och 45 minuter sladdade in på

gården så hörde hon en hoppfull gnäggning. Hon låste bilen och gick in i

stallet. Hon tog en skopa pellets och en korg hö och gav till Mandy. Förlåt

älskling, förlåt, jag ska aldrig glömma dig igen, aldrig. Men Mandy verkade

inte bry sig så mycket.

Sanna gick in och klädde på sig ridkläderna, sen gick hon in till Mandy och

ryktade. Sedan sadlade hon och red ut i paddocken. Mandy fick gå på långa

tyglar i någon minut. Sen red Sanna ut i skogen. Solen sken, fåglarna

kvittrade och en hare skuttade över den lilla skogsstigen. Det kanske låter

konstigt men Sanna tyckte om att prata med sin häst. Inte för att hon inte

hade några kompisar men hon tyckte om det. Nu pratade Sanna om Linnea och

vad som hänt. Sanna gick över i trav och sedan en stillsam galopp. Hon ökade

lite och lät Mandy styra. Hon blundade och lät vinden kyla hennes ansikte.

Plötsligt svängde Mandy skarpt åt höger. Sanna flög av och landade på rygg.

Hon flämtade till och tappade andan. Mandy stannade och dansade omkring på

stället ett tag innan hon stannade och gick fram till Sanna för att kolla

hur det hade gått. Hon böjde ner sitt stora svartvita huvud. Sanna tog sakta

tag i skäckens tygel och drog sig upp. Hon satt upp, men medmöda och

skrittade hemåt.

Väl hemma satt hon av och knöt upp Mandy mot stallväggen. Det var inte ditt

fel gumman det var mitt. Hur kunde jag vara så dum? Viskade Sanna i Mandys

ludna öra. Hon gick in i stallet och hämtade Mandys grimma. När hon kom ut

så stod Mandy nöjt och betade av det gröna gräset. Sanna sadlade av och

satte på grimman. Hon hade ett rött äpple i fickan som hon gav till Mandy.

Kom nu Mandy lilla så ska du få gå ut i hagen, sa Sanna. Mandy delade hagen

tillsammans med några kor och en Ardenner som hette Solöga och var stor och

brun med enorma muskler och lugna bruna ögon. När Sanna släppte Mandy i

hagen travade hon glatt fram till Solöga. Sanna var rastlös och visste inte

vad hon skulle göra. Så hon satte sig ner och tuggade på ett grässtrå.

-        Hej! sa plötsligt någon.

Sanna drog efter andan.

– Du håller ju på att skrämma livet ur mig, Annie!

Annie var ägare åt stallet som låg en kilometer från Sannas gård. Sanna

burkar träna där med Mandy.

– Förlåt det var inte meningen. Har du varit ute och ridit?

– Mm, sa Sanna tankspritt.

Det är snart en hopptävling på stallet. Vill du vara med så kan jag anmäla

dig idag? Undrade Annie.

– Va? Sa Sanna.

– Jo, jag sa att det är en hopptävling på stallet snart och jag undrade om

du ville vara med.

– Klart jag vill, sa Sanna. När är det?

– Den andra juli, sa Annie.

- Ok jag kommer.

– Toppen, sa Annie. Vi ses då.

Och med det gick hon iväg bort mot vägen.

Sanna gick in och ringde växeln för att fråga var Linnea bodde. Men efter

tre kvarts lång väntan gav hon upp och la på luren. Hon gick över

gårdsplanen och in i det stora och ljusa stallet. Hon mockade åt Solöga och

Mandy. Sen tvättade hon ur vattenkopparna och sopade stallgången. Hon kände

hur det skakade till i fickan och en välkänd melodi. Hennes mobil ringde.

Lutad mot väggen svarade hon.

– Sanna

- Jag heter Tobias och vill ha din häst…

– Men hon är inte till salu!!

- Det är hon visst om jag säger det så är hon det.

– Nej aldrig!!

- Om du inte säljer henne till mig tar jag henne.

– Du vet inte var jag bor.

- Jo jag tittar på dig just nu.

Sanna vände sig förskräckt om. Hon gillade inte detta.

– Om du blandar in polisen i detta är ni båda döda, sa Tobias innan han lade

på. Sanna började svettas. Hon sprang bort till hagen och kramade Mandy.

Åh, om du visste vad som hänt, sa hon tyst till Mandy.

Hon hade ingen aning om vad som hon kunde göra för att stoppa Tobias.

Sanna satte sig ner och grät i det gröna frodiga gräset. Mandy fnös sakta

luft i Sannas nacke med sin mjuka mule. Sanna kom plötsligt på att Tobias

inte sagt något om att blanda in Annie. Så Sanna kutade snabbt in och

hämtade Mandys grimma, sadel och träns. Hon släpade ut Mandy på gårdsplanen

där hon satte på hennes grimma och ovanpå det satte hon Mandys träns och

satt sedan vant upp sadeln på hennes rygg. Hon hoppade upp och skrittade

iväg. Sanna ville inget hellre än att gallopera i vild panik bort från den

plats där Tobias hade ringt henne.

När de svängde in på skogsstigen fattade Sanna galopp och Mandy for iväg.

Det kändes som om Tobias kom springande efter dem för att ta Mandy från

Sanna så hon ökade och ökade tills ögonen tårades av fartvinden. När stigen

tog slut var Sanna tvungen att sakta ner, ändå tittade hon bakåt hela tiden

som om hon förväntade sig att en galen Tobias skulle komma farandes på en

svart, arg och rödögd hingst vilket var omöjligt efter som de skrittade på

en kullerstens väg men tanken jagade Sanna som en envis fluga. Hon försökte

lugna ner sig själv genom att viska: det var bara en som busringde, det var

bara en som busringde. När Annies stall äntligen syntes blev Sanna enormt

lättad. I en hage galopperade tre par unghästar: en skimmel, en svart och en

fux. De bockade och busade och för ett ögonblick glömde Sanna sitt problem,

men när Annie kom ut vaknade det igen (problemet).

– Har det hänt något för du har väl inte träningsdag idag? Annie lät orolig.

– Jo, det har hänt något men jag vill helst prata i enrum.

– Visst, följ med mig in på mitt kontor, du kan ställa in Mandy i Kavats

box. Han är hos veterinären.

– Var kan jag hänga sadel och träns? Undrade Sanna.

– I sadelkammaren eftersom vi har alltid en krok ledig ifall det skulle

komma oväntade sadlar!, Skrattade Annie. Men hon blev fort allvarlig när hon

såg Sannas rädda min.

         Sanna ledde in Mandy i Kavats stora fina box. Hon lät grimman vara kvar

men hon tog varsamt av sadeln och träns. Hon stängde noga boxdörren. Sen

gick hon in i sadelkammaren där Annie väntade. Innanför dörren möttes hon av

en trähäst där man kunde smörja sadlarna och tränsen. På ena långsidan satt

ett handfat där man kunde skölja bett. Och bredvid den stod ett bord. På den

låg alla stallkatters korgar och på golvet under bordet stod matskålarna. I

rummets ände satt det en massa sadelhållare. Under varje sadelhållare satt

det tränskrokar och under dem satt det en liten marinblå korg uppspikad. I

den låg det benskydd om hästen hade det. Sanna kunde räkna till trettiofem

stycken sadelhållare, tränskrokar och lådor.

– Här kan du hänga din, sa Annie och pekade på en sadelhållare närmast

väggen. När Sanna hade hängt upp allt visade Annie vägen till sitt lilla

kontor. Hon pekade på en stol som Sanna skulle slå sig ner på. Hon gick in i

det lilla köket och hämtade, var sinn mugg rykande hett kaffe.  Hon tog

också fram ett fat med kakor. Sanna satt framför den tända brasan men hon

frös ändå. Hon tog ett djupt andetag och började berätta allt som hade hänt

sen hon sett tidningsnotisen. Annie avbröt inte en enda gång.

– Du har hamnat i en stor knipa, sa Annie och svalde en bit kaka. Jag kan

inte lova att jag kan hjälpa dig, men jag ska göra allt som står i min makt.

– Tack, sa Sanna lättat.

– Du får bo här och ha Mandy i stallet och vi får vakta om nätterna och

hålla uppsikt om dagarna, sa Annie. Sanna svalde den sista klunken kaffe och

reste sig upp. Annie gjorde likadant.

– Kom med mig så ska jag visa dig var du ska få sova, sa hon.

- Men jag kan bo i stallet och hålla uppsikt över Mandy, sa Sanna.

– Nehej, det går inte för sig lilla fröken, sa Annie bestämt. Här behövs

sängar och kuddar förresten måste du ta ett bad. Du stinker svett lång väg,

sa Annie och rynkade på näsan.

Sanna gick motvilligt in i badrummet och lade sig i badet. Annie kom in och

la en handduk bredvid Sanna.

Jag går och bäddar åt dig och ger Mandy havre, sa Annie.

Sanna nickade bara till svar. Hon låg och oroade sig för Mandy. Hon tvättade

sig och försökte koppla av men det var bara att glömma. Hon steg upp och

virade den stora mjuka handduken om sig och tassade ut ur badrummet.

När Sanna gick in i gästrummet såg hon att det var bäddat och det var en hel

hög med kuddar ovanpå sängen. Hennes ridbyxor låg på stolen och där låg

också en ren vit linnetröja och ett par rena strumpor. Hon satte på sig det.

Annie var bara för snäll. Sanna hade ju bara kommit och trängt sig på sen

hade Annie lyssnat och bäddat. Sanna gick ner för trappan och ut på

gårdsplanen. Hon sprang in i stallet och såg Annie stå och mocka åt Mandy.

-        Det där är mitt jobb, sa Sanna bestämt.

-        Men jag höll ändå på och så, sa Annie ursäktande.

-        Du vet väl att du ser väldigt blek ut. Mår du inte bra? Undrade Annie.

-        Det är klart att jag inte mår bra när en gubbe har ringt och sagt att han

ska ta min häst! skrek Sanna och började gråta. Annie vacklade baklänges av

Sannas plötsliga skrik. Hon släppte grepen som hon höll i och gick fram och

kramade om Sanna. Sanna kramade tacksamt tillbaks.

-        Förlåt, mumlade Annie, jag tänkte inte på det. Hon släppte taget om Sanna

och gick för att hämta sovsäckar till dem. Sanna gick in till Mandy och

sjönk ihop under krubban. Mandy lämnade höet ifred och blåste Sanna över

kinden.  Sanna snyftade till och pussade Mandy på mulen. Hon frustade till

och började tugga igen. Sanna tog ett höstrå och började tugga på det. När

hon tittade upp såg hon en stor skugga närma sig. Tänk om det var Tobias…

Sanna höll andan och tog tag i Mandys grimma. Hon blundade och väntade på

att grimman skulle slitas ur händerna på henne.

-        Ö… Sanna är du okej?  Sanna tittade upp och fick syn på… Annie. Men… jag

trodde…

-        Att jag var Tobias, fyllde Annie i.

-        Ja, sa Sanna tyst. Annie skrattade. Jag har hämtat sovsäckar, ficklampor,

käk, pyjamasar och kaffe för det kan behövas för att hålla mig uppe. Jag vet

inte hur det är med dig men jag är dödstrött sa Annie. Sanna fnissade till. 

Annie kunde inte ana hur glad Sanna var att ha en vän som hon.

Det fanns en tom box bredvid Mandys där de två flickorna fixade i ordning

för natten. De sa inget men båda tänkte samma sak: Vad skulle hända om

Tobias kom?

Klockan var åtta. Annie och Sanna satt och åt middag. De småpratade om

natten och vem som skulle ta första vaktpasset. Ingen ville men när de

lottade vann Annie och Sanna fick ta passet. När Annie kröp ner i sin

sovsäck fick Sanna sitta kvar och vakta Mandy. Vid minsta lilla ljud hoppade

Sanna en halvmeter. En gång blev hon rejält skraj. Hon satt och lät

ficklampans sken löpa runt i stallet och plötsligt träffade den något

blågrönt. Sanna trodde att det var Tobias av något slag men det visade sig

att det bara var stallkatten Rolle. Hon andades ut och gick fram och smekte

Rolle över ryggen och sa

–        Har du sett dumma Tobias? Rolle svarade naturligt vis inte så han smög

iväg för att jaga möss. Sanna suckade det var säkert någon som hade bus

ringt men hon hade förstås blivit skraj och ridit slut på Mandy för att få

bo hos Annie.

Sanna reste sig sakta och gick bort till en skimmel som hette Fly.

–        Hej Fly sa hon mjukt till hästen. Fly svarade genom att hest gnägga ut ett

mullrande läte. Sanna fortsatte bort till sadelkammarens dörr och bort till

Björnes box. Sen gick hon bort och tittade ut genom fönstret.

Plötsligt kände Sanna ett hårt slag i huvudet och hon svimmade. När hon

öppnade ögonen såg hon bara ett biltak som svängde. Hon skulle just resa sig

för att sätta sig upp när hon upptäckte att armar och ben var bundna hon

tittade sig nervöst omkring och fick se Annie ligga bredvid henne fast på

sätet. Sanna försökte prata men det var lönlöst eftersom hon hade en

munkavel. Annie hade ränder efter tårar på hennes smutsiga och blodiga

kinder.  Det rann blod från ett sår i hennes panna. Sanna började gråta vad

hade hon dragit in Annie i? Bilen krängde till och stannade med ett ryck.

Sanna hörde steg och dörren vid hennes huvud öppnades. Hon kände hur någon

tog tag i hennes armar och lyfte ur henne och kastade henne på marken. Sen

var det Annies tur hon landade med en duns bredvid Sanna på marken. Mannen

som hade kastat ut dem hade en grå munktröja och blåa jeans. Han hade slitna

skor och trasiga fingervantar med dussintals hål i. Sanna slogs av en tanke

som bara hade väntat på att få komma ut i huvudet och flöda. Detta var

Tobias och han hade kidnappat henne och Annie men var, var då Mandy? Tobias

gick fram och grep tag i Sanna och Annie och släpade dem på gruset mot en

liten förfallen stuga. Där kastade han in dem i ett litet mörkt rum utan

fönster och med endast två bänkar av mögligt trä och ett pytte bord med två

pallar. Tobias sa ingenting under tiden som han arbetade. Han stängde dörren

och det klickade till fem gånger. Han hade tydligen satt fem lås på dörren.

Sanna vände sig om för att se hur Annie hade det. Men till sin förvånelse

fick hon inte se att hon låg ner på marken utan att hon stod upp och stödde

sig på bordet. Hon flinade stort mot Sanna och drog fram en kniv som de hade

när de åt.

– Jag skar mig loss ska jag hjälpa dig?, Undrade Annie.

Sanna nickade. Annie böjde sig ner och började skära loss repen runt Sannas

handleder och vrister. När hon var klar knöt hon upp munkaveln. Sanna

andades som om hon inte hade känt luft förut.

-        Tack, var det enda hon fick fram.

-        Varsågod, sa Annie och log lite.

-        Jag hade anat att han skulle komma så att jag gjorde ett knyte med kniv,

vatten, sårsprit och plåster

-        Fantastiskt du är bäst, sa Sanna.

-        Tack jag vet, sa Annie.

-        Förlåt att jag drog in dig i detta , sa Sanna dystert.

-        Det gör inget, sa Annie tröstande medan hon plockade upp sakerna ur knytet som hon hade innanför jackan.

Hon tog upp plåster, sårsprit och bandage.

Sanna tog det ifrån henne.

-        Du har hjälpt mig med alldeles för mycket så nu ska jag hjälpa dig, sa

Sanna och började tvätta Annies sår. Sanna trodde att Annie skulle skrika

för att det sved så mycket men hon bet trotsigt ihop.

-        Gör det mycket ont?, undrade Sanna. Annie nickade och Sanna kunde se en

tår som föll.

-        Jag är klar strax, sa Sanna tröstande. Hon satte på det sista plåstret och

gav Annie en kram.

-        Det är din tur nu sa hon och gav Annie paketet med plåster.

-        Det kommer att svida som tusan, sa Annie. Sanna nickade och beredde sig på

det värsta. När Annie satte på sårsprit på en bit bomull och satte det på

Sannas ben trodde hon att hon skulle svimma för det gjorde så fruktansvärt

ont. Men hon tänkte inte vara sämre än Annie så hon bet ihop och släppte

bara ifrån sig ett litet kvidande.

-        Ska jag sluta?, undrade Annie.

-        Nej, sa Sanna tyst. När Annie äntligen var klar sved det över hela

kroppen. Hon stapplade fram till bänken och sjönk ner.

-        Vad tror du har hänt med Mandy?, undrade Sanna.

-        Jag vet inte, sa Annie dystert men om Tobias vill ha henne borde han inte

skada henne för om han ska sälja henne ska hon ju vara fin… och om… om…

Annie stirrade in i väggen med tårfyllda ögon. Om han vill slakta henne är

det kört…

-        Nej! Skrek Sanna Nej! Det är inte kört jag vet det, nej!

Hon sjönk snyftande och hulkande ner i en hög på det kalla stengolvet.

-        Jo Sanna det är det, sa Annie dystert.

   Med ett skrammel öppnades dörren och Tobias kom in och sa med sträv och

hes röst:

–        De tar jag hand om. Och grabbade tag i sår väskan.

–        Nej kved Annie och försökte utan framgång ta tillbaka de.

Men Sanna hade ilskans krafter hon hoppade upp och tjöt:

–        Ge mig min häst din elaka gubbprutt. Orden ekade mellan de kala väggarna.

Tobias tog ett hotfullt steg mot Sanna men hon var snabbare. Sanna smet ut i

den mörka och disiga natten. Det duggade lätt och man såg bara två meter

fram. Sanna stannade och såg sig panikslaget om. Var, var Mandy? Ett hest

gnäggande avslöjande var. Sanna satte av i språngmars mot en stor ek där

Mandy stod fastbunden och hennes vita fält lyste spökligt. Nu fanns det inte

tid att slarva även om Sanna inte såg det hörde hon Tobias komma flåsande

emot dem. Sanna låssade knuten, kravlade sig upp på Mandy och galloperade

iväg bort mot vad hon trodde var skogen hon hörde en bil brumma och

rivstarta. Mandy galloperade godmodigt på medan Sanna ilsket sa åt Mandy att

gallopera snabbare. När de hade tio meter skog bakom sig vågade Sanna sakta

ner till arbetstrav och vände sig sakta om. Med ett skrik såg hon bilen

komma närmare och närmare med billyktorna svängande mot dem. Sanna skänklade

på Mandy som for iväg i okontrollerbart sken. Sannas sår sved våldsamt. Med

ett brak som kunde ha givit tinnitus slog Pickupen över och Tobias vrålade

av smärta. Sen blev allting tyst, kusligt tyst. Sanna var ingen hjärtlös

människa men att hjälpa Tobias stod emot hennes natur. Hon saktade av till

skritt och satt av, sen kontrollerade hon noga att Mandy var hel och ren.

Vilket hon till Sannas lättnad var. Hon ledde Mandy mot den rykande bilen.

Hon släppte tyglarna när hon fick se en hand ur Pickupens fönster. Det var

kanske inte så konstigt men det var ingen manshand utan en kvinnohand som

var likblek. Sannas hjärta for upp i halsgropen, vad betydde detta var

Tobias ingen man? Sanna drog i armen och ut kom huvudet utan luva Sanna

skrek ett skrik som var av fasa och förvåning. För där låg ingen annan än

Linnea. Sanna slutade att andas. Just nu hade hon tusen frågor han ville ha

svar på.

Kylan var bitande kall och Sannas andetag hördes högt, det rök från Sannas

mun när hon få gånger andades. Hennes fingrar var stela men hon drog tappert

ut Linnea ur bilen. Huttrande och muttrande kastade hon Linneas lätta kropp

över Mandys bakdel sen svingade hon sig upp i sadeln och gav Mandy lösa

tyglar och skänklade på henne. Mandy vände tvärt om och började målmedvetet

skritta framåt i den mörka skogen.

Sanna lyssnade efter ett rop från Annie vilket hon fick när Mandy kom ut på

den öppna delen mitti skogen. En uggla hoade och vände sina, bärnstens gula

ögon mot Sanna när hon tittade upp mot den kolsvarta himmelen inte en

endaste stjärna lyste. Anni kom springande mot dem när hon fick syn på

Mandys vita fält, för det var det enda som gick att urskilja.

–        Sanna!, Stammade hon. Jag trodde att du var dö… Annie hade tystnat när hon

fick syn på Linneas livlösa kropp.

–        Linnea, sa Annie och blev vit i ansiktet. Är hon…eller jag menade…

–        Hon är Tobias; fyllde Sanna tyst i.

Jag ringer polisen nu när Tobi… eller jag menade Linnea inte kan hindra oss.

–        Från vad?, Sa Sanna. Vi har inga mobiler med oss.

–        Kanske inne i huset, sa Annie och började gå mot stugan. Sanna följde tyst

efter. Med ett dovt gnissel gick dörren upp. Sanna tog krampaktigt tag i

Annies axel hon gillade verkligen inte denna stuga.

–        Jag… jag tror att jag stannar ute och håller vakt om… en av Linneas

kompanjoner kommer, sa Sanna. Annie nickade kort och hennes knarrande steg

försvann.

En kvart senare kom Annie ut igen.

      - Jag ringde polisen de kommer hit med en gång, sa Annie.

Ett dovt stön störde tystnaden och Mandy dansade oroligt omkring på stället.

–        Vad är det?, Undrade Sanna.

–        Sanna, kved Annie och pekade sakta mot Linneas kropp på Mandys bakdel.

Sanna såg det som inte fick hända Linnea höll på att vakna upp igen!

–        Fort, skrek Sanna! Ta av dig skärpet! Linnea krängde av sig skärpet och

Sanna gjorde också det.

–        Här håll Mandy!, Röt Sanna med panik i rösten. Sanna tog och släpade bort

Linnea till eken där hon satte henne upp och tog de båda skärpen, ett knöt

hon om Linneas anklar och de andra om hennes handleder. Precis när Sanna var

klar hördes tutet från två sirener. Annie sprang mot dem medan Sanna

försökte lugna ner Mandy som stod och trampade oroligt på stället. En av

bilarna hade som tur var en hästtransport. Tre eller fyra poliser kom gående

mot dem.

–        Vad händer här då?, Sa en skrovlig men mycket vänlig röst.

–        Barnen behöver inte prata nu Gunnar. Ta med dem till polisstationen

istället.

–        Okay, kom med barn och ta med kusen.  Sanna och Annie ledde Mandy mot den

räddande flocken av bilar.

–        Ja, flickor ni har varit med om mycket.

–        Mm…, svarade en mycket rädd Annie. Ni ska väl inte sätta oss i finkan

polisen?

–        Haha, det var det roligaste jag hört på år och dar! Och kalla mig Gunnar

inte polisen.

Sanna såg hur Annie skämdes och sa raskt att ”kusen” hette Mandy och var en

korsning mellan Islänning och Svenskt halvblod. Fast när jag köpte henne sa

de att hon var rent Svenskt halvblod, men jag såg att hon inte var det och

när jag tog henne till veterinären sa de att hon var en korsning och fem år

men nu är hon sju.

Gunnar skrockade och sa att det var roligt att höra. Väl framme vid bilarna

fick Mandy gå in i transporten.

Min modiga lilla häst, tänkte Sanna.

-        Ni ska på ett förhör tillsammans med er vän Linnea, sa Gunnar.

Nu när Annie och Sanna såg honom i ljus såg de att han var en ganska gammal

man med tovigt hår och lysande ögon. Han vände sig mot dem och såg faktiskt

rädd ut av åsynen av två blodiga och smutsig ansikten.

-        En dusch skulle sitta fint tror jag, sa han och log.

-        Jag ska duscha i varmvatten tills det inte finns något kvar, sa Annie.

-        Hehe det blir nog bra, sa Gunnar och startade bilen och körde ut på

grusvägen.

Sanna somnade och två timmar senare vaknade hon av att bilen stannade med

ett ryck. Mandy gnäggade till svars av Sannas stönande.

–        Jag måste tyvärr lämna er här men min kollega Ida kommer och hämtar er om ni bara stannar här i transporten.

Gunnar gav dem varsin filt, lossade transporten och körde iväg. Klockan var fem när Ida kom och hämtade dem, hon var en tjej i trettioårsåldern med brunt långt hår i en hög hästsvans.

–        Ni kan ställa er häst i en valfri box i polishästarnas stall.

–        Tack, sa Sanna och försökte le men det blev nog mest en grimas eftersom

huden stramade åt och gjorde väldigt ont. Sanna ställde Mandy i en stor box

längst in med ett fint fönster att titta ut igenom.

–        Ge henne lite mat, sa Ida och räckte fram en hink med foder. Sanna gick in

och gav Mandy hinkens innehåll och sen fick hon ett hästtäcke och en bunt hö

av Ida som hon gav Mandy.

–        Hej då jag kommer snart, sa Sanna och pussade Mandy på mulen.

–        Kom med här så ska ni få bättre vård, sa Ida och föste dem mot

polisstationen.

De fick duscha och när de var klara så fick de varma kläder, varm choklad

och en stor smörgås. Ida gick med dem till ett tillslutet rum där de fick

berätta allt som hade hänt.

En timma senare var de klara och Ida ringde deras föräldrar samtidigt som en

skock poliser föste in Linnea i samma rum som Annie och Sanna var i nyss.

-        Undra vad Linnea har att säga till sitt försvar, undrade Annie.

-        Inte särskilt mycket, viskade Sanna tillbaka.

-        Knappast, sa Ida.

Både Annie och Sanna hoppade till. Ida skrattade och sa att deras föräldrar

var på väg och att de fick stanna i hallen.

Nu har det gått en månad och Annie och Sanna har fått gå hos en psykolog.

Mandy är precis som vanligt. Linnea behövde pengar och hon visste att om hon

slaktade en så fin häst som Mandy fick hon mycket pengar. Hon hade alltid

varit duktig på att härma mans röster så hon utgav sig för att vara Tobias.

Hennes stall hade gått i konkurs och hon behövde en massa pengar. Linne hade

bett om förlåtelse. Men Sanna tänkte aldrig lite på henne mer. Linnea hade

rymt från sjukhuset på kvällen efter Sannas besök. Me nu är allt bra igen

och en massa tävlingar väntade dem.

Ha det bra och hej då!!!