inskickad av Linda Skantze
Jag är 12 år och heter Sofia. Jag är ganska lång och har ett stort
rödlockigt hår som mamma brukar kalla rufset! Min hund Snow var en klok
blandras och han var min enda riktiga vän...
Pappa säger att jag måste leka mer med andra barn, men jag vill inte och jag
kan inte. Efter det som hände...
Klockan var halv sex och jag begav mig hemåt med Snow efter lydnads kursen,
det var mörkt och kyligt. Snön låg på vissa fläckar men annars var det
barmark. Snowy var trött och jag med, jag ville inte gå den åtta kilometer
långa vägen hem och mamma och pappa jobbade sent idag eftersom de var
egenföretagere, så det fanns ingen chans att de kunde hämta mig.
Jag bestämde mig att gå den två kilometer långa skogsvägen, jag hade ju faktiskt
Snow med mig! Jag var inte rädd när jag begav mig in i skogen, men Snow
verkade rädd...
Jag sa tyst till mig själv att han bara var trött och sliten efter dagens hårda
pass. Snow gick med släpiga steg och jag blev orolig.
- Snow hur mår du gubben, sa jag och klappade hans vita päls.
Snow gnydde och jag tittade på honom och såg hur trött han var egentligen.
- Vi är snart hemma, sa jag och försökte lungna mig själv med mina ord.
Snow tittade på mig med sina stora bruna ögon. Jag log och fortsatte gå men
saktade stegen. Plötsligt la sig Snow ner på den kalla marken och stönade tyst.
Skräckslagen satte jag mig vid hans sida och la hans huvud i knät. Stora blöta
tårar trillade ner för mina kinder och som ett under reste Snow på sig.
Vi fortsatte gå.
Snow la sig ner med jämna mellanrum och jag grät. När det var en halv
kilometer kvar så tyckte jag skymta en svart skugga i den mörka skogen.
Rädslan slog nu till med full kraft och jag skrek! Plötsligt hoppade det ut
en stor svart best och den hoppade på mig, det var kallt och jag skrek.
Besten rev mig tills jag var alldeles blodig men han lyckades aldrig bita
mig. Snow som alldeles nyss hade varit kraftlös och trött fick ett ljus i
ögonen, han hoppade på besten som jag nu hade förstått var en varulv och bet
och slet i den. De två djuren kämpade och jag var skadad men när varulven
bet Snow i halsen skrek jag och kastade stenar på varulven. Men han bara
ruskade på sig och lunkande in i skogen...
Där låg nu Snow, stilla och livlös. Jag bar honom hem och veterinären hade
aldrig sett något liknade, det var en ond kraft som hade gjort honom trött och
sugit all livslust från honom.
Det var min modiga hund och jag saknar honom så, och jag råder dig att gå
aldrig genom skogen när klockan är halv sex en vår/vinter dag med din
hund...
